Kroppen vi bor i

Din kropp borde vara din bästa kompis. Du bor i den och är en del av den. Kroppen mår bra av att röra på sig, vila och äta nyttigt. Den mår bra då du är lycklig. Beröring och närhet till andra kroppar kan den också må bra av. Det är fint om du kan se dig i spegeln och tycka om din kropp. Du kanske också tycker om att visa olika delar av din kropp till andra, eftersom du är glad och stolt över dessa kroppsdelar. Det är ju fint ifall du känner så. Jag tycker inte att vi i vårt samhälle skall behöva dölja våra kroppar, bara med tanke på att andra kan ta illa upp eller för att det kan väcka lustar (jag talar inte om intima delar nu, det är en annan sak som jag också kommer att skriva om). Men när går kroppsfixering till överdrift?

Tecken på att kroppsfixeringen går till överdrift är att du spenderar onödigt mycket tid framför spegeln, så det blir jobbigt både för dig själv och för andra i din närhet. Ifall hela livet börjar cirkulera kring hur du ser ut eller hur du skall göra för att se ännu bättre ut, kan du knappast njuta av så mycket annat runt omkring dig. Plågar du din kropp för att den skall se snygg ut? Ser du kritiskt på alla små skavanker, och tar det evigheter innan du är nöjd över hur du ser ut då du går ut bland folk eller skall vara på bild? Skall alla fina stunder med vänner utnyttjas för att ta en fin bild på dig själv? Blir det många selfien om dagen? Här är några exempel på då kroppsfixeringen börjar bli mer av en plåga, än en form av kärlek till din kropp.

Ätstörningar är en form av kroppsfixering, som kan leda till allvarliga sjukdomstillstånd. Anorexi vet ju de flesta att handlar om smalhetsideal, medan hetsätning är en annan form av ätstörning som dock inte nödvändigtvis behöver innebära kroppsfixering. Varken väldigt smala kroppar eller väldigt överviktiga kroppar är ett sundhetsideal. Ändå är det ganska tabubelagt att tala om övervikt som osunt. Det är lättare att kommentera väldigt smala kroppar som osunda, eftersom vi antar att folk inte tar lika illa upp över att de är smala. Ett faktum är ju också att man kan leva ett sunt och lyckligt liv, fastän man är överviktig. Men anorexi är en allvarlig sjukdom som förvränger hela kroppsbilden. Ortorexi är däremot en form av fixering vid att leva hälsosamt. Skönhetsidealen varierar och alla människor har olika typer av kroppar som de föredrar. Men hur kroppen än ser ut så har vi alla rätt att vara stolta över våra kroppar och gå klädda hur vi vill utan att behöva höra nedlåtande kommentarer eller bli trakasserade.

Jag har själv alltid varit ganska normalviktig (förutom som bebis då jag såg ut som en michelingubbe). Ibland har jag varit lite rundare och ibland smalare. Som tonåring med smalhetsideal i huvudet fick jag kämpa med att förhålla mig sunt till mat. Ibland svalt jag lite och ibland åt jag massor av sånt jag tyckte om. Ett tag var jag väldigt noga med att leva hälsosamt. I tjugoårsåldern började mitt liv kretsa allt mindre kring vad jag åt. Jag ville fortfarande leva hälsosamt, och plötsligt var det inte heller svårt mera. Sen dess har jag ätit vad jag vill (oftast vill jag äta nyttigt och näringsrikt), och jag förbjuder inte mig själv att äta onyttigt. Hemma hos oss äter vi regelbundna måltider, och på veckosluten brukar vi ha fika och fredagssnacks/godis. Då vi får gäster brukar jag inte truga på sötsaker. Jag kan lika bra bjuda på smörgås och torkade frukter. I perioder då jag varit stressad och haft mycket att göra, så har jag glömt att äta mellanmål och kanske inte ätit tillräckligt. Då har jag varit väldigt smal och ibland fått kommentarer om att jag är för smal. Det har inte direkt varit sårande, men då har jag faktiskt inte haft problem med mitt ätande. Nu på senaste tiden har jag haft mer tid att röra på mig, jag har ätit lite mera, mina muskler har vuxit och jag har fått mina kurvor tillbaka. Det känns bra, men jag vill inte att mitt liv heller skall börja cirkulera för mycket kring gym och selfies. Huvudsaken är ju att man själv mår bra, får göra det man tycker om och är snäll mot sin egen kropp.

Foton av Oscar Lehtinen

Sexualfostran som en del av skolhälsovården

Jag jobbar som skolhälsovårdare i lågstadieskolor för tillfället. Under de senaste åren har jag blivit allt mer aktiv med att försöka främja sexualfostran inom skolvärlden. Då vi hade utvecklingssamtal med min chef frågade hon: ”Fanny, finns det någonting annat än sexualfostran du skulle vilja utveckla inom ditt arbete?”. Det tog en liten stund innan jag kom på nåt annat, eftersom jag just nu är så inspirarad av just det här ämnet. Men heh, visst brinner jag också för kost, motion och sömn…det är bara ganska uttjatade ämnen för oss inom hälsovårdsbranschen tycker jag. Då jag tidigare jobbade i gymnasium så märkte jag att elever ofta var ganska trötta på att höra om hur de borde sova, äta och röra på sig år efter år. Fastän jag var ivrig, så var de tyvärr inte lika ivriga på att följa mina råd. Det var då som jag fick idèn att studera sexologi och jag kom också in på banan att jobba mer på ett lösningsorienterat sätt. Mindre goda råd, och i stället en öppnare diskussion kring vad eleven själv har för behov och tankar.

Den här hösten har jag med några fantastiska kollegor byggt upp ett material för sexualfostran som kan användas av skolhälsovårdare inom Helsingfors stad. Tanken är att materialet kan användas för gruppdiskussioner med elever i åk 2, 3 eller 4. I stället för att varje år tjata om kost, motion och sömn så tycker jag det har varit otroligt inspirerande att hålla dessa diskussioner. Vi har talat om kroppsdelar och intima delar, baddräktsregeln och egna gränser. Kroppsbild, känslor och nätetikett har också ingått i diskussionen. Till föräldrar har jag sedan tipsat om att visa animationsserien ”Min kropp är min” första delen, som behandlar dessa ämnen och speciellt har gjorts för att förebygga sexuallt våld riktat mot barn (tyvärr har inte tiden räckt till att visa den i samband med diskussionen). Då corona pandemin bröt ut har jag saknat dessa diskussioner. Det tog ett tag innan jag kom på ett sätt att lite kompensera det ogjorda arbetet. Jag skickade Wilma-meddelande åt föräldrar vars barn inte hann delta i gruppdiskussionerna och tipsade om diskussionsfrågor samt animationsvideon. Då elever kom tillbaka till skolorna förra veckan kunde jag inte fortsätta hälsogranskningar i samma takt som tidigare, eftersom kontakt fortfarande bör undvikas. Men i åk 5 och 6 bad jag lärarna samla anonyma frågor om puberteten/sexualitet och sedan lämna i ett kuvert åt mig. Sedan skrev jag en powerpoint presentation där jag gav svar på frågorna, (utan att frågorna direkt nämndes). De samarbetsvilliga lärarna lovade hålla presentationen i samband med undervisningen, eftersom jag inte bör röra mig i klasserna. Blev så glad då jag läste de anonyma frågorna (Ja, jag blev verkligen sittande med ett leende på läpparna vid mitt skrivbord). Pubertetsbarn vågar fråga allt möjligt då de får göra det anonymt. I klassen och på mottagningen tycker många det är pinsamt att fråga.

Jag kommer att kämpa vidare med sexualfostran i skolorna. Har redan nya idéer för nästa läsår, men det skriver jag mer om då det blir aktuellt.

Foto av Oscar Lehtinen

Hellre några bra vänner än många dåliga

Att hitta en bra vän är inte alltid så lätt. För vissa är det lätt att skapa nya bekantskaper, men att skapa en riktig vänskapsrelation kan vara desto svårare. Andra kan däremot ha svårare att skapa kontakter eller vara svårare att nå, men kan ha en liten skara trogna vänner. Vad beror det på? Skulle det inte vara härligt att ha många bra vänner? Eller behöver vi det?

En bra vän finns vid din sida också när du har det svårt, går igenom en kris och kanske inte är så roligt sällskap. En vän kännetecknas av att hen inte talar illa om dig bakom ryggen eller lämnar dig i jobbiga situationer. Ibland kanske vi inte riktigt vet vem som är en riktig vän, förrän vi råkar i en krisig situation. Vänskap är inte heller någonting som föds under en natt. Det tar tid att skapa en äkta vänskapsrelation. Vänner är otroligt viktiga för vår hälsa och vårt välmående. En bra vän kan lysa upp din dag. Och visst är det härligt ifall det finns människor i din närhet som du verkligen kan lita på. Med en vän kan du tala öppet, berätta om dina innersta tankar och vara dig själv. Bra vänner förstärker självkänslan och vi känner oss accepterade precis som vi är.

Speciellt för ungdomar spelar vänner en otroligt viktig roll i vardagen, eftersom man då börjar lösgöra sig från sina föräldrar. Som vuxen kan man tappa kontakten med gamla vänner, speciellt ifall man lever ett hektiskt liv där mycket energi fokuseras på jobb, partner och barn. Men glöm inte dina vänner. En dag kanske du är i stort behov av dem, och har inte vänskapen vattnats så kommer den inte att fortsätta växa heller. Och glöm inte dina vänner då de behöver dig. Det kan finnas stunder då du blir trött på din vän, du kanske vill ”göra slut” eller slutar hålla kontakt. Men finns saknaden kvar och viljan att fixa vänskapen så går det att reparera. Hellre be om ursäkt, ta upp kontakten igen och göra någonting åt saken än att bara låta det vara. Ibland kan en vänskapsrelation likna ett parförhållande på många sätt. Det kan t.ex. vara svårt att fortsätta en vänskapsrelation ifall du blir väldigt sårad och känner dig övergiven. Därför händer det också att det tar slut och du hittar nya vänner i stället. Men ta väl hand om vänskapen, ifall den betyder någonting för dig. Det är egentligen inte så viktigt att ha många vänner för att må bra. Huvudsaken är att du trivs med de vänner du har, kan skratta och ha roligt ihop med dem, och att ni visar att ni bryr er om varandra. Ibland kan det hända att du hamnar i fel vänners sällskap. Fel sorts vänner känner du ingen genuin gemenskap med och du känner dig varken speciellt uppskattad eller på gott humör i deras sällskap. Du kan uppleva att du behöver spela en roll för att få vara med. Det kan vara yttre omständigheter som har gjort att ni blivit kompisar. Ibland kan också motsatser attrahera varandra. T.ex. En dominant person kan söka efter en underkastad person och tvärtom. De tillfredsställer ett slags behov hos varandra, men det är inte alltid en speciellt sund relation. Speciellt den som är underkastad kan må dåligt innerst inne av att bli manipulerad. En osund vänskapsrelation kännetecknas också av missunsamhet och avund.

Själv är jag ganska nöjd över mina vänskapsrelationer just nu. Det finns inget giftigt i dem, och har det funnits det så har det löst sig. Mina vänner är alla ganska olika, och jag antar att de fyller olika slags funktioner i mitt liv. Jag delar olika intressen med olika vänner. Vissa gör mig mer lugn, medan andra gör mig mer galen. Jag är varken dominant eller underkastad, så den problematiken har jag som tur aldrig behövt tampas med. Har alltid sökt mig till mer jämlika kompisrelationer. Som tvåbarnsmamma hinner jag inte hänga med kompisar hela tiden, men jag gör mitt bästa för att hålla kontakten med de närmaste och visst är det roligt att få nya vänner också som vuxen.

Vad har du gemensamt med dina vänner? Gör de dig på gott humör för det mesta, och känner du dig accepterad?

Foto av Oscar Lehtinen

Loveaholic

Kärleksberoende är ett relativt okänt begrepp. Det är ju naturligt att älska och vilja bli älskad. Men när går det till överdrift? Enligt Urban Dictionary betyder loveaholic någon som älskar att älska. Man har ett konstant behov av att älska eller bli älskad. En kärleksberoende person är mest kär i kärleken, och förväxlar riktig kärlek med besatthet.

Kärleksberoende är ingen medicinsk diagnos. Det finns olika former och olika grader av det. Men det innebär ett slags beroende av att ständigt vara nära eller ständigt ha kontroll över personen du har en kärleksrelation med eller är besatt av. Du behöver känna dig älskad för att uppleva att du duger. Det här är mer vanligt bland kvinnor, medan sex- och porrberoende är mer vanligt bland män. Typiskt är också att du går in i en ny relation innan den första är avslutad, eller att du stannar i en dålig relation i rädsla över att bli ensam. Det kan också hända att du söker kärlek hos personer som inte besvarar kärleken, men ändå inte vill släppa taget. Ett destrutivt mönster är ifall du ständigt hakar dig fast vid en person som är svår att nå, i hoppet om att vinna hens kärlek. Den kärleksberoende ger inte upp förrän nästa potentiella ”den rätta” dyker upp. Det kan det bli jobbigt för dig själv ifall du ständigt vill älska personer som inte älskar tillbaka eller inte har förmåga att visa kärlek. Mer typiskt för kärleksberoende män kan vara att du verkar kylig utåt, men innerst inne har ett desperat behov av att bli älskad, och söker en kumpan som är villig att offra allt för kärleken. När du hotas att bli lämnad så drabbas du av panik. Du kanske innerst inne är rädd för kärleken, eftersom du vet att det kan såra dig allra mest om du öppnar ditt hjärta för någon du verkligen hållar av, och sedan blir lämnad.

Jag har varit singel i över två år nu. Jag har hela tiden haft mina barn att dela kärlek med, så jag har inte varit helt ensam. Men ändå har jag törstat efter romantisk kärlek. I början var det speciellt svårt för mig att vänja mig vid att sova ensam, inte ha nån som stöttar mig i vardagen eller visar hur fantastisk jag är som kvinna. Jag har varit förälskad några gånger, men det har av en eller annan orsak inte lett till ett förhållande. De män som söker offrande kärlekskranka kvinnor får nog söka nån annanstans. Jag känner igen mycket av kärleksberoende i mig själv, men har konstaterat att jag nog inte är kärleksberoende trots allt, fastän jag är känslosam och föredrar passion och drama framför ytliga bekantskaper. Jag inser att jag knappast varit helt redo för ny kärlek heller, fastän jag längtat efter det. Det här har varit ett ypperligt tillfälle att lära känna mig själv som bara jag utan nån annan vid min sida. Jag har lärt mig att jag klarar mig ganska bra så här också, men såklart finns det stunder då jag skulle vilja ha nån att dela kärlek med. Det är en förmåga att kunna ta vara på singellivet och ha roligt, i stället för att bara se det som en väntan på att den rätta skall dyka upp. Om jag sedan råkar träffa nån härlig typ helt plötsligt så får jag se hur det går…Hoppas jag inte börjar lida av rädsla för att binda mig istället.

Känner du igen dig själv? Är du så kärleksberoende att det är osunt för dig själv? Kom ihåg att det alltid är möjligt att bli av med ett beroende, fastän det kan verka hopplöst.

Foto privat

Kan man vara vänner efter en separation?

Ja, jag tror på att man kan vara vänner efter en separation. Men det är inte alls så lätt. Det är ganska osannolikt att ni kommer att vara bästa vänner. Men man kan vara vänner lite på avstånd i alla fall, om båda vill.

Mycket beror på hurudant förhållandet varit innan separationen och hur separationen gått till. Har det varit ett gemensamt beslut eller båda har accepterat beslutet som den ena gjort, så är det definitivt lättare än om den ena känner sig totalt övergiven eller sviken. Sårade känslor kan vara svåra att komma över. En relation som varit baserad på vänskap kan också lättare fortsätta vänskapligt i jämförelse med en mer passionerad relation där det är allt eller inget som gäller. Uppskattar man varandra som människor så har man också bättre förutsättningar. Det kan ta lång tid innan det går att vara vänner igen. Förhållandet måste hitta en ny form. Det är ingen kärleksrelation längre, men i stället kan det bli en kompisrelation. Det finns förstås de som hittar tillbaka till varandra och blir kära på nytt. Men det finns också de som märker att de passar bättre ihop som bara kompisar.

Det brukar vara lättare att komma över någon ifall man inte blir påmind om personen gång på gång. Det kan vara bra att åtminstone ta en paus med kontakten, eller inte ha mer kontakt än nödvändigt. Har man haft en kort och mindre vänskaplig relation, så kanske det inte är så konstigt att man inte vill ha så mycket med varandra att göra efter det. Vill den ena vara kompis och den andra fortfarande vara tillsammans, så är det också bra med avstånd. Det är också helt okej att känna ilska mot den andra. Ilska ger kraft att gå vidare. Skulle man bara sörja och skylla på sig själv så skulle situationen vara mer nedbrytande. Men har man varit många år tillsammans och delat många lyckliga stunder, så kanske man ändå vill behålla vänskapen efter att man gått igenom separationsprocessen.

Att separara betyder inte alltid en katastrof. Du kan ha kvar en vän för livet, eller åtminstone fina minnen. Och så kanske du har lärt dig vad du inte vill uppleva i en ny relation. Att separera är inte att misslyckas. Ni kan växa ifrån varandra, göra beslut som inte håller i längden eller kärleken kanske inte bara räcker till när motgångarna börjar hopa sig. Man skall absolut inte ge upp allt för lätt. Men ibland händer saker som gör att man är tvungen att släppa taget. Och släpper den ena taget, måste den andra göra likadant. Det behövs två för att få en kärleksrelation att fungera. Känn ingen press över att du borde vara kompis med ditt ex. Det krävs också två för att få en kompisrelation att fungera. Jag och mitt ex har konstigt nog varit vänner (okej, grälsjuka vänner) under hela separationsprocessen som startade för över två år sedan. Det har varit bråk, tårar och allt det där jobbiga. Men ändå bryr vi oss om varandra fortfarande.

Evig kärlek, evig vänskap eller åtminstone vackra minnen?
Foto privat

Inte någon duktig flicka

Jag har läst en del skriverier om kvinnor som varit så att säga duktiga flickor och blivit utbrända efter att ha gjort för mycket och velat vara andra till lags.

Här kommer en bekännelse av en kvinna som aldrig någonsin har varit en duktig flicka eller åtminstone aldrig känt sig bekväm i den rollen som andra lätt vill ge åt en flicka/kvinna. Jag har några gånger varit nära att bli utbränd, då vardagen har blivit allt för tung. Men då jag märkt varningssignalerna så har jag gjort vad jag kan för att varva ner. Det är knappast någon som kommer att hylla mig för det, men jag har åtminstone min hälsa i behåll och det är det viktigaste för mig. Jag har aldrig velat vara någon duktig flicka heller. Jag medger att jag är lite självisk, men jag är ändå empatisk. Jag tänker på andra, utan att glömma mig själv. Jag vill vara bra, men jag behöver inte vara bäst på allt. Jag måste koncentrera mig på en sak i taget, annars blir jag lätt vimsig. Och om jag inte skulle ta hand om mig själv…vem skulle göra det i så fall?

Man kan inte heller förvänta sig att andra människor skall veta när det blir för mycket. Det är du själv som måste säga ”nej”, ”stopp”. Det här med att säga nej är naturligtvis svårare för vissa än för andra. För sådana som har väldigt höga prestationskrav eller är väldigt måna om att andra skall tycka om dem kan det vara speciellt svårt att säga nej. Men andra människor vill gärna ha så mycket nytta av dig som det bara är möjligt, utan att de menar någonting illa med det. De kan inte veta att du har för mycket att göra, ifall du inte berättar det. Egna barn kan också vara krävande. Barn måste lära sig att hjälpa till hemma, och de måste få tydliga instruktioner om vad som förväntas av dem. Så länge förväntningarna inte är allt för höga så brukar barn gärna också hjälpa till, om de sedan får bekräftelse över att de gjort någonting bra. Men allt för höga krav är inte bra för någon. Den duktiga flickan eller pojken är ju en roll som ofta utvecklas redan under barndomen, och det kan vara svårt att bara gå ur den rollen som vuxen, då man redan är så van vid att handla enligt ett visst mönster.

Det bor nog en duktig flicka/pojke eller duktig människa inom oss alla. Människor vill känna sig bra och behöver i mindre eller större skala också bekräftelse av andra. Det finns också i de flesta en vilja av att göra gott åt andra. Men tänk om du en dag är så trött att du inte kommer upp ur sängen mera, utan behöver nån annan som tar hand om dig för att komma upp. Eller om din kropp blir sjuk av all stress du blivit utsatt för. Då är en större skada skedd än om du hade varit lite mer självisk. Så själviskhet är inte bara dåligt. Det är ett sätt att försvara sig själv och sin egen kropp. ”Måtta med allt” eller ”den gyllene medelvägen” brukar vara det bästa i längden. Det är okej att inte vara så duktig jämt. Försök att göra sådant som gör dig lycklig, utan prestationskrav. Och tänk också på hur du kan tala till andra för att visa att de är värdefulla just som de är.

Foto av Emilia Hilling

Sex och skam

Det är intressant hur skam är så tätt förknippat med sex och intima kroppsdelar. Därför är det också så tabubelagt runtom i världen att tala om dessa saker. Sex finns överallt, det intresserar de flesta människorna, och ändå ses det av många som någonting skamligt. Jag tror att alla människor borde fundera djupare över vad de egentligen tycker att är skamligt. Jag tycker att det är skamligt att göra folk illa och att begå övergrepp. Annars kvittar det mig vad folk vill hålla på med, så länge de inte skadar sig själva heller och mår bra. Det är också viktigt att visa respekt mot andra och följa samhällets regler förstås. Då det gäller otrohet tycker jag inte att det är rätt, men det är ett komplicerat ämne. Man skadar inte direkt någon, men det är naturligtvis sårande för partnern som blivit bedragen. Det finns många sätt att såra sin partner och många sätt att svika den andras förtroende.

Skam är någonting som ofta finns djupt inrotat i barndomen. Det är en känsla som har uppstått då vi som barn har gjort någonting som vuxna signalerar att är fel. Därför har barndomen en stark inverkan på hur vi förhåller oss till sexualitet som vuxna.

Jag skulle önska att du själv funderade över hur du verkligen vill uttrycka din sexualitet, vem du vill visa dina intima delar för eller till vem du vill berätta om ditt privata liv och dina erfarenheter. Man borde inte heller fördöma andra människor, utan i stället låta alla leva som de vill, åtminstone så länge det inte skadar någon annan eller bryter andras gränser. Vi bestämmer alla själva över våra gränser, vad som är rätt och vad som är fel för oss. Det är viktigt att lära sig lyssna på sin egen inre röst eller magkänsla.

Vad har du för tankar om skam? Vad tycker du egentligen, och vad har du bara vant dig vid att tycka att är skamligt?

Foto privat

Att leva ensam och att leva i parförhållande under undantagstillstånd

Jag har funderat mycket på hur corona viruset (COVID- 19) har påverkat människor som lever i parförhållanden. Själv är jag ju singel, och jag kan säga att jag inte har levt i en fas av vilt dejtande på senaste tiden. Men det har varit mitt eget val. Tinder finns fortfarande till hands. Skulle det inte finnas dejtningsappar skulle det vara svåra tider för singlar att träffa nya människor. Men själv känner jag att jag inte har behov av att träffa nån ny just nu. Jag kan vänta med den saken…

Att leva i ett parförhållande kräver bra teamarbete. Ett undantagstillstånd som råder i dagens läge kan i bästa fall föra ett par närmare varandra. Ifall man märker att teamet fungerar bra, att man har mer tid för varandra och att man klarar av krisen tillsammans, så kan det förstärka ett parförhållande. Men i värsta fall kan det leda till separation, ifall man märker att teamarbetet inte fungerar så bra och att man inte klarar av att ständigt vara tillsammans. Man kanske äntligen stannar upp för att inse att kärleken har försvunnit eller håller på att dö ut.

Ta hand om varandra. Skulle jag leva i ett parförhållande skulle jag nu passa på att ta fram redskap för att liva upp förhållandet, kanske beställa nya vuxenleksaker och underkläder från nätet. Jag skulle föreslå till min partner att vi äntligen skulle spela spel och göra saker vi inte gjort tidigare här hemma.

Våra parförhållandekort kan ni beställa från sidan https://www.senso.re/swe4 .


Att hålla avstånd, men ändå vara nära

Plötsligt har en pandemi brutit ut. Efter att det talats om närhet och hur viktigt det är att vara tillsammans, så talas det plötsligt om avstånd och hur viktigt det är att undvika varandra. Det är inga tomma ord. I den här situationen är det tyvärr viktigt att ta fysiskt avstånd, men vi måste försöka att ändå hålla kontakten med de som står oss nära. Saker som vi tidigare tagit för givna är inte alls så självklara mera. Vi ser på saker från en annan synvinkel än förut, och det kan för vissa vara till och med lärorikt.

Corona viruset är främst farligt för de som är gamla, har en grundsjukdom, är rökare eller rejält överviktiga. För att skydda våra medmänniskor är det viktigt att vi alla försöker följa rekommendationerna genom att hålla avstånd, undvika folkgrupper, satsa på handhygien osv. Att bli i panik hjälper inte, men vi kan alla påverka och göra vårt bästa, utan att hoppeligen tappa förståndet. Många drabbas också av en ekonomisk förlust i samband med den här krisen. Det är otroligt sorgligt det med. Vissa människor drabbas hårdare än andra, både då det gäller hälsa och ekonomi. Men alla drabbas ändå i mindre eller större utsträckning.

Själv har jag på senaste tiden varit fylld av mörka tankar. Jag har tänkt på mina närmaste släktingar som jag inte får träffa, på fester, resor och evenemang som blir inställda, på min vän från en annan stad som inte kan komma hit…Jag kommer inte att kunna hålla några föreläsningar och jag får inte jobba med det jag helst vill jobba med. Jag har tänkt på helger då jag är ensam med barnen och inte kommer att kunna gå någonstans med dem, eller träffa vänner och släktingar som vi brukar. Jag har med ångest tänkt på alla kära platser som stänger sina dörrar. Det känns som början på en undergång…Men samtidigt vet jag också att vi kan vara lyckliga så länge vi är friska, får våra grundbehov tillfredsställda och får röra oss fritt ute i naturen. I jämförelse med hur vissa människor lever så går det ingen nöd på oss i min familj. Men alla människor har rätt till sina egna känslor. Det som är stort för mig är kanske litet för någon annan. Men känslan av lycka är någonting väldigt individuellt.

Idag fick jag sova ut på morgonen. Jag åt frukost på sängen och gav mig ut på en springrunda. Då jag var ute sken solen så fint och jag bestämde mig för att det får vara slut på deppandet. Jag kände mig tacksam över det jag har och över att jag idag får vila ut och göra så mycket som jag tycker om, fastän jag måste undvika kontakt med andra. Jag hoppas så att vi kommer att klara den här krisen på bästa sätt i vårt land, utan att all frihet tas ifrån oss, och att vi har tillräckligt med resurser att ta hand om de allra sjukaste. För att göra det bästa av situationen är det viktigt att vi samarbetar på avstånd, aktivt följer med läget och påverkar genom våra egna insatser och resurser. Att allt för mycket övervaka vad andra gör och rätta till andra skapar en negativ anda. Jag tycker i stället vi skall fokusera på vad vi själv kan göra och vad för positivt vi kan bidra med. Jag tror att positivt tänkande och humor kan hjälpa också i de värsta situationerna. Det betyder inte att man inte har rätt till negativa tankar. För att få utlopp för negativa känslor kan det vara bra att först fundera över ifall det är något man verkligen borde göra åt saken som orsakar illamående. Inser man att det inte lönar sig så kan man skriva upp alla onda tankar på ett papper, för att sedan riva sönder det. Man kan också skrika i en kudde eller boxa den. Det här är bara några förslag. Bättre alternativ än att man sårar andra människor eller ”spyr ut galla” på såna som inte förtjänar det. Känslor är okej, men det du gör kan du påverka. Då man fått utlopp för sina negativa känslor kan det vara lättare att gå vidare och tänka på vad man är tacksam över i stället, och fokusera på vad man kan göra för att bidra till en bättre värld.

Det här är jag tacksam över just idag: Jag är frisk, jag kan fritt röra på mig ute i närmaste omgivningen, jag får vara ensam och ostörd (för mig kan det vara lyx ibland, eftersom jag vanligtvis inte är ensam), jag har familj och vänner så känner mig inte psykiskt ensam trots allt. Efter att den värsta epidemin är över tror jag att många kan uppskatta små saker i livet som tidigare varit självklara för oss. Under tiden det varar hoppas jag att samhället hålls uppe, så de som är i nöd får den hjälp de behöver och ingen blir lämnad totalt ensam.

Foto av Oscar Lehtinen

Människorelationer – både jobbigt och härligt på samma gång

Då jag gav mig ut i arbetslivet tyckte jag blåögt att det skulle bli så roligt att vara i kontakt med människor och utveckla mina sociala förmågor. Nåja, efter 15 års erfarenhet kan jag säga att det inte alltid varit en dans på rosor. Ibland skulle jag helst bara stänga in mig i en skrubb och jobba med vad som helst annat än människor. Maskiner som inte talar eller liknande. Att skriva är också ganska avkopplande, eftersom man inte omedelbart får respons från någon annan levande varelse.

Men samtidigt behöver vi ju våra sociala kontakter. Efter en dag i skrubben skulle jag vara i stort behov av att få tala med någon. Dessutom älskar jag ju att grubbla över människorelationer, kärleksbekymmer och allt sånt. Fördelarna med att vara i kontakt med andra människor så övervinner nog nackdelarna tycker jag. Men vi är alla olika. Vissa har större behov av att få vara för sig själv än andra. För mig passar det att jobba med människor, så länge jag också får lite eget utrymme och får jobba i en positiv miljö.

Då jag studerade till sjukskötare och valde att inrikta mig på hälsovård så var det tydligt att jag ville jobba med människors välmående och att förebygga sjukdomar. Efter några år i arbetslivet fick jag idén att vidareutbilda mig till sexualrådgivare. Det har jag inte ångrat. Det var mitt absolut intressantaste år i skolbänken. I studierna ingick det att man skulle reflektera över bl. a. kontakter människor emellan samt kärleksrelationers olika mönster. Jag och min studiekompis Jonna valde att inrikta oss på parförhållanden och beslöt oss för att göra parförhållandekort, som skall hjälpa människor i parrelationer att tala mer öppet om sina behov och begär. Idag säljer vi dessa kort på vår genemsamma webbsida.

Jag kände att jag ville göra något mer för att öppna diskussion om relationer, känslor och sexualitet, så jag beslöt mig för att starta den här bloggen. Här kommer jag regelbundet att skriva om olika aktuella ämnen.

Foto privat