Kärlek är ett så pass komplicerat ämne, att jag kunde tillägna hela min blogg åt det. Nåt så härligt, pirrigt och fantastiskt…och samtidigt svårt, skrämmande och ibland förkrossande. Att vara förälskad kan jämföras med att vara psykiskt ostabil. Och ett krossat hjärta kan orsaka stark ångest, sömnproblem och depression. Samtidigt visar forskning att kärlek kan vara ett botemedel mot psykiskt illamående. Det kan ge oss en större mening med livet. Det gäller alltså att kämpa för kärleken, utan att tappa bort sig själv i den.
Romantisk kärlek är en kombination av attraktion och emotionell intimitet. I bästa fall leder det till den tredje fasen, som är ett beslut att vilja älska och behålla varandra i sitt liv. Det kan innebära löften eller ett större beslut, som att flytta ihop. Men i vissa fall räcker det att göra gemensamma planer för framtiden, utan större högtidligheter. Ifall kärleken inte utvecklas till den tredje fasen kan det bli en slags mellanfas av osäkerhet, som kan vara bitterljuv och spännande, men samtidigt otrygg.
Ibland blir vi kära i personer som inte besvarar våra känslor, eller personer som inte kan ge oss det vi behöver. Ibland kanske vi själva inte kan vara vad den andra behöver. Ibland träffar vi rätt person vid fel tillfälle. Ibland tror vi att vi älskar nån, som inte egentligen gör oss lyckliga.
Men tänk om du ändå träffar rätt person vid rätt tillfälle. Det behöver inte vara den du först trodde att du ville ha i ditt liv. Det kanske inte varar livet ut. Men då har du ändå fått uppleva romantik och kärlek.
Men tänk om du aldrig träffar rätt person vid rätt tillfälle? I stället bara fel personer eller rätta personer vid fel tillfällen? Jag vill tro att alla har en chans, ifall du är tillräckligt mottaglig för kärlek, och har lärt dig älska dig själv också. Betyder inte romantiken nåt för dig, så klarar du dig bra utan, så länge du inte är totalt ensam.
FANNY SWEET TALKING 