Jag har läst en del skriverier om kvinnor som varit så att säga duktiga flickor och blivit utbrända efter att ha gjort för mycket och velat vara andra till lags.

Här kommer en bekännelse av en kvinna som aldrig någonsin har varit en duktig flicka eller åtminstone aldrig känt sig bekväm i den rollen som andra lätt vill ge åt en flicka/kvinna. Jag har några gånger varit nära att bli utbränd, då vardagen har blivit allt för tung. Men då jag märkt varningssignalerna så har jag gjort vad jag kan för att varva ner. Det är knappast någon som kommer att hylla mig för det, men jag har åtminstone min hälsa i behåll och det är det viktigaste för mig. Jag har aldrig velat vara någon duktig flicka heller. Jag medger att jag är lite självisk, men jag är ändå empatisk. Jag tänker på andra, utan att glömma mig själv. Jag vill vara bra, men jag behöver inte vara bäst på allt. Jag måste koncentrera mig på en sak i taget, annars blir jag lätt vimsig. Och om jag inte skulle ta hand om mig själv…vem skulle göra det i så fall?

Man kan inte heller förvänta sig att andra människor skall veta när det blir för mycket. Det är du själv som måste säga ”nej”, ”stopp”. Det här med att säga nej är naturligtvis svårare för vissa än för andra. För sådana som har väldigt höga prestationskrav eller är väldigt måna om att andra skall tycka om dem kan det vara speciellt svårt att säga nej. Men andra människor vill gärna ha så mycket nytta av dig som det bara är möjligt, utan att de menar någonting illa med det. De kan inte veta att du har för mycket att göra, ifall du inte berättar det. Egna barn kan också vara krävande. Barn måste lära sig att hjälpa till hemma, och de måste få tydliga instruktioner om vad som förväntas av dem. Så länge förväntningarna inte är allt för höga så brukar barn gärna också hjälpa till, om de sedan får bekräftelse över att de gjort någonting bra. Men allt för höga krav är inte bra för någon. Den duktiga flickan eller pojken är ju en roll som ofta utvecklas redan under barndomen, och det kan vara svårt att bara gå ur den rollen som vuxen, då man redan är så van vid att handla enligt ett visst mönster.

Det bor nog en duktig flicka/pojke eller duktig människa inom oss alla. Människor vill känna sig bra och behöver i mindre eller större skala också bekräftelse av andra. Det finns också i de flesta en vilja av att göra gott åt andra. Men tänk om du en dag är så trött att du inte kommer upp ur sängen mera, utan behöver nån annan som tar hand om dig för att komma upp. Eller om din kropp blir sjuk av all stress du blivit utsatt för. Då är en större skada skedd än om du hade varit lite mer självisk. Så själviskhet är inte bara dåligt. Det är ett sätt att försvara sig själv och sin egen kropp. ”Måtta med allt” eller ”den gyllene medelvägen” brukar vara det bästa i längden. Det är okej att inte vara så duktig jämt. Försök att göra sådant som gör dig lycklig, utan prestationskrav. Och tänk också på hur du kan tala till andra för att visa att de är värdefulla just som de är.