Plötsligt har en pandemi brutit ut. Efter att det talats om närhet och hur viktigt det är att vara tillsammans, så talas det plötsligt om avstånd och hur viktigt det är att undvika varandra. Det är inga tomma ord. I den här situationen är det tyvärr viktigt att ta fysiskt avstånd, men vi måste försöka att ändå hålla kontakten med de som står oss nära. Saker som vi tidigare tagit för givna är inte alls så självklara mera. Vi ser på saker från en annan synvinkel än förut, och det kan för vissa vara till och med lärorikt.

Corona viruset är främst farligt för de som är gamla, har en grundsjukdom, är rökare eller rejält överviktiga. För att skydda våra medmänniskor är det viktigt att vi alla försöker följa rekommendationerna genom att hålla avstånd, undvika folkgrupper, satsa på handhygien osv. Att bli i panik hjälper inte, men vi kan alla påverka och göra vårt bästa, utan att hoppeligen tappa förståndet. Många drabbas också av en ekonomisk förlust i samband med den här krisen. Det är otroligt sorgligt det med. Vissa människor drabbas hårdare än andra, både då det gäller hälsa och ekonomi. Men alla drabbas ändå i mindre eller större utsträckning.

Själv har jag på senaste tiden varit fylld av mörka tankar. Jag har tänkt på mina närmaste släktingar som jag inte får träffa, på fester, resor och evenemang som blir inställda, på min vän från en annan stad som inte kan komma hit…Jag kommer inte att kunna hålla några föreläsningar och jag får inte jobba med det jag helst vill jobba med. Jag har tänkt på helger då jag är ensam med barnen och inte kommer att kunna gå någonstans med dem, eller träffa vänner och släktingar som vi brukar. Jag har med ångest tänkt på alla kära platser som stänger sina dörrar. Det känns som början på en undergång…Men samtidigt vet jag också att vi kan vara lyckliga så länge vi är friska, får våra grundbehov tillfredsställda och får röra oss fritt ute i naturen. I jämförelse med hur vissa människor lever så går det ingen nöd på oss i min familj. Men alla människor har rätt till sina egna känslor. Det som är stort för mig är kanske litet för någon annan. Men känslan av lycka är någonting väldigt individuellt.

Idag fick jag sova ut på morgonen. Jag åt frukost på sängen och gav mig ut på en springrunda. Då jag var ute sken solen så fint och jag bestämde mig för att det får vara slut på deppandet. Jag kände mig tacksam över det jag har och över att jag idag får vila ut och göra så mycket som jag tycker om, fastän jag måste undvika kontakt med andra. Jag hoppas så att vi kommer att klara den här krisen på bästa sätt i vårt land, utan att all frihet tas ifrån oss, och att vi har tillräckligt med resurser att ta hand om de allra sjukaste. För att göra det bästa av situationen är det viktigt att vi samarbetar på avstånd, aktivt följer med läget och påverkar genom våra egna insatser och resurser. Att allt för mycket övervaka vad andra gör och rätta till andra skapar en negativ anda. Jag tycker i stället vi skall fokusera på vad vi själv kan göra och vad för positivt vi kan bidra med. Jag tror att positivt tänkande och humor kan hjälpa också i de värsta situationerna. Det betyder inte att man inte har rätt till negativa tankar. För att få utlopp för negativa känslor kan det vara bra att först fundera över ifall det är något man verkligen borde göra åt saken som orsakar illamående. Inser man att det inte lönar sig så kan man skriva upp alla onda tankar på ett papper, för att sedan riva sönder det. Man kan också skrika i en kudde eller boxa den. Det här är bara några förslag. Bättre alternativ än att man sårar andra människor eller ”spyr ut galla” på såna som inte förtjänar det. Känslor är okej, men det du gör kan du påverka. Då man fått utlopp för sina negativa känslor kan det vara lättare att gå vidare och tänka på vad man är tacksam över i stället, och fokusera på vad man kan göra för att bidra till en bättre värld.

Det här är jag tacksam över just idag: Jag är frisk, jag kan fritt röra på mig ute i närmaste omgivningen, jag får vara ensam och ostörd (för mig kan det vara lyx ibland, eftersom jag vanligtvis inte är ensam), jag har familj och vänner så känner mig inte psykiskt ensam trots allt. Efter att den värsta epidemin är över tror jag att många kan uppskatta små saker i livet som tidigare varit självklara för oss. Under tiden det varar hoppas jag att samhället hålls uppe, så de som är i nöd får den hjälp de behöver och ingen blir lämnad totalt ensam.