Din kropp borde vara din bästa kompis. Du bor i den och är en del av den. Kroppen mår bra av att röra på sig, vila och äta nyttigt. Den mår bra då du är lycklig. Beröring och närhet till andra kroppar kan den också må bra av. Det är fint om du kan se dig i spegeln och tycka om din kropp. Du kanske också tycker om att visa olika delar av din kropp till andra, eftersom du är glad och stolt över dessa kroppsdelar. Det är ju fint ifall du känner så. Jag tycker inte att vi i vårt samhälle skall behöva dölja våra kroppar, bara med tanke på att andra kan ta illa upp eller för att det kan väcka lustar (jag talar inte om intima delar nu, det är en annan sak). Men när går kroppsfixering till överdrift?
Tecken på att kroppsfixeringen går till överdrift är att du spenderar onödigt mycket tid framför spegeln, så det blir jobbigt både för dig själv och för andra i din närhet. Ifall hela livet börjar cirkulera kring hur du ser ut eller hur du skall göra för att se ännu bättre ut, kan du knappast njuta av så mycket annat runt omkring dig. Plågar du din kropp för att den skall se snygg ut? Ser du kritiskt på alla små skavanker, och tar det evigheter innan du är nöjd över hur du ser ut då du går ut bland folk eller skall vara på bild? Skall alla fina stunder med vänner utnyttjas för att ta en fin bild på dig själv? Blir det många selfien om dagen? Här är några exempel på då kroppsfixeringen börjar bli mer av en plåga, än en form av kärlek till din kropp.
Ätstörningar är en form av kroppsfixering, som kan leda till allvarliga sjukdomstillstånd. Anorexi vet ju de flesta att handlar om smalhetsideal, medan hetsätning är en annan form av ätstörning som dock inte nödvändigtvis behöver innebära kroppsfixering. Varken väldigt smala kroppar eller väldigt överviktiga kroppar är ett sundhetsideal. Ändå är det ganska tabubelagt att tala om övervikt som osunt. Det är lättare att kommentera väldigt smala kroppar som osunda, eftersom vi antar att folk inte tar lika illa upp över att de är smala. Ett faktum är ju också att man kan leva ett sunt och lyckligt liv, fastän man är överviktig. Men anorexi är en allvarlig sjukdom som förvränger hela kroppsbilden. Ortorexi är däremot en form av fixering vid att leva hälsosamt. Skönhetsidealen varierar och alla människor har olika typer av kroppar som de föredrar. Men hur kroppen än ser ut så har vi alla rätt att vara stolta över våra kroppar och gå klädda hur vi vill utan att behöva höra nedlåtande kommentarer eller bli trakasserade.
Jag har själv alltid varit ganska normalviktig (förutom som bebis då jag såg ut som en michelingubbe). Ibland har jag varit lite rundare och ibland smalare. Som tonåring med smalhetsideal i huvudet fick jag kämpa med att förhålla mig sunt till mat. Ibland svalt jag lite och ibland åt jag massor av sånt jag tyckte om. Ett tag var jag väldigt noga med att leva hälsosamt. I tjugoårsåldern började mitt liv kretsa allt mindre kring vad jag åt. Jag ville fortfarande leva hälsosamt, och plötsligt var det inte heller svårt mera. Sen dess har jag ätit vad jag vill (oftast vill jag äta nyttigt och näringsrikt), och jag förbjuder inte mig själv att äta onyttigt. Hemma hos oss äter vi regelbundna måltider, och på veckosluten brukar vi ha fika och fredagssnacks/godis. Då vi får gäster brukar jag inte truga på sötsaker. Jag kan lika bra bjuda på smörgås och torkade frukter. I perioder då jag varit stressad och haft mycket att göra, så har jag glömt att äta mellanmål och kanske inte ätit tillräckligt. Då har jag varit väldigt smal och ibland fått kommentarer om att jag är för smal. Det har inte direkt varit sårande, men då har jag faktiskt inte haft problem med mitt ätande. Nu på senaste tiden har jag haft mer tid att röra på mig, jag har ätit lite mera, mina muskler har vuxit och jag har fått mina kurvor tillbaka. Det känns bra, men jag vill inte heller att mitt liv skall börja cirkulera för mycket kring gym och selfies. Huvudsaken är ju att man själv mår bra, gör det man tycker om och är snäll mot sin kropp.
FANNY SWEET TALKING 