Min yngsta pojke som är fem år sade en dag ”Flickor är fina och pojkar är tuffa”. Jag förstår att det är helt naturligt för en femåring att fundera på såna saker, men det första jag tänkte var ändå att han säkert blivit hjärntvättad av stereotypsika tankegångar någonstans. Jag påpekade att flickor också kan vara tuffa och att pojkar kan vara fina. Jag sa lite skämtsamt: ”Du är ju så himla fin. Och jag är ju tuff, fastän jag är tjej”. Senare började jag fundera på om jag egentligen understöder hans påstående genom min fåfänga. Men bara för att vi vill vara fina utesluter det inte att vi också kan vara tuffa, och tvärtom.

Då vi växer upp från barn till vuxna så söker vi vår identitet, och då vi förstår vilket biologiska kön vi tillhör utvecklas också vår könsidentitet. Det finns olika sorts tjejer och olika sorts killar. Och personligheten ändras längs med åren, vissa ändras mer och andra mindre. Människor vill passa in och de som är annorlunda kan lätt bli utstötta och människor kan ha svårt att förstå sig på dem. Vissa inser att de har fötts i fel kön eller upplever sig vara icke-binära. Andra upplever att de bara inte passar in i sin egen könsroll eller lever upp till omgivningens förväntningar.

Visst finns det biologiska orsaker till att pojkar och flickor är lite olika. Men jag vill påstå att killar kan vara väldigt känsliga, fastän de kan verka hårda på utsidan. Och att tjejer kan vara tuffare än killar på många sätt. Vissa killar är väldigt fåfänga, medan vissa tjejer inte bryr sig så mycket om hur de ser ut. Dessutom kan någon som verkar mjuk ha en tuffare sida, medan en person med ett tufft yttre kan vara mjuk inuti. Alla har rätt att få vara sig själv och bli accepterad som sådan. Låtsas du vara någon annan än den du är så kan det orsaka stark ångest.

Upplever du att du kan vara dig själv? Om inte, vad kan du göra för att påverka situationen?