Då någonting sorgligt händer i livet, så tar det ett tag för oss att verkligen uppfatta det. Vi förstår vad som hänt, men ändå förstår vi inte. Vi kanske väljer att förneka eller skjuta upp de svåra känslorna. Reaktionen beror på hurudana vi är som personer, hur förberedda vi varit på sorgebeskedet och hurudan situation vi befinner oss i. Att delvis förneka sorgen kan vara ett sätt att skydda oss själva från att gå in i en depression, men att bara blunda för de sorgliga tankarna gör inte saken bättre. Det är viktigt att ge sig själv tid att sörja.

Det finns olika faser i sorgearbetet, men själv tror jag att det är ganska individuellt hur vi sörjer. Huvudsaken är att vi ger oss tid, tillåter oss känna sorg och saknad, kanske ilska också, och sedan långsamt går vidare. Att tala om känslor är bra, men det är också naturligt att dra sig lite för sig själv. Det viktigaste är att inte lämna sig själv helt ensam med sorgen. Det borde finnas åtminstone en person som vi kan tala med, som lyssnar, som finns där. Andra sätt att bearbeta sorg kan vara genom att göra någonting kreativt.

Orsaken till att jag tänkt på det här med sorg är för att min farmor dog nyligen. Jag kunde inte tillåta mig att gå in i sorgen allt för mycket just i den stunden då jag fick veta det. Jag var tvungen att sköta mina plikter. Hemma brast det, men efter en halvtimme var det dags att stiga upp, laga mat åt mina barn och fortsätta de vardagliga sysslorna. Jag har haft så bråttom att jag inte hunnit älta mig i sorgen. Kanske vill jag också hålla mig igång, så jag inte skall bli allt för vemodig. Ibland på de mest olämpliga platserna kan saknaden plötsligt välla över mig. Men jag har talat med mina närmaste, gråtit och är redo att så småningom acceptera det som hänt. Acceptera att jag inte såg henne den sista tiden på grund av corona säkerhetsrekommendationer, acceptera att jag inte ringde henne de senaste månaderna fastän hon var mig så kär, acceptera att jag inte var förberedd och att jag inte hann ta avsked, acceptera att jag aldrig kommer att se henne mer. Då en gammal människa dör, så vet vi att det är så det måste gå till. Då kroppen inte orkar mer, så är tiden kommen. Ändå gör det alltid så ont att förlora någon vi älskar.

Då vi accepterat att inget kommer att bli som förut, så har vi ändå minnen kvar. Jag kommer att minnas min farmor som en snäll, ärlig och bestämd person. Hon var trygg, visste vad hon ville och sa vad hon tyckte. Hon hade en röst som hördes långa vägar och ibland kunde vi skämta om att hon jämt skall ”släppa grodor” ur munnen. Men vad jag kommer att sakna dessa ”grodor”. För hon var ärlig, och menade sällan något illa med det hon sa. Hon ville alltid att barn skulle ha det roligt. Hon gjorde så mycket med mig, tog mig till olika platser och lyssnade på mig. På äldre dagar fick hon som farmor/mormor till fjorton barnbarn lära sig det ena och det andra om den moderna världen och ungdomsproblem. Allting var hon villig att acceptera. Alla var välkomna i hennes famn. Det sägs att det inte går att lära en gammal hund att sitta, men hon var alltid öppen för att lära sig och utvecklas. Bara för att hon ville ha saker på ett visst sätt, så insåg hon att alla inte ville ha det på samma sätt. Jag saknar henne så mycket och hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta.